confession #1

om jag skriver mail till typ randomperson så finner jag det så anstängande & amibitöst att jag ofta tänker att jag inte behöver lyfta fingret nått mer på hela dan. hur sjukt är inte det. liksom typ som att "wow skrev nyss ett sms. bra att man är lite arbetssam. visste att jag hade det i mig!" nu är min fråga. går detta att botas? vill inte sluta som. ja. vad slutar man som?

fö är jag lite imponerad över min moster som kör över en kisse & skriver i sin blogg;
"förra helgen körde jag föresten över en katt.. riktigt äckligt var det.. kom lite för fort och hann inte med att stanna.. hade kanske kunnat testa till följd av att jag haft tre andra bilar i baksätet.. antar att plågan blev kort i varje fall.. usch.."

USCH? oj oj oj det skulle vara jag det. jag skulle typ starta en NY blogg som bara skulle dedikeras åt den där katten. varje inlägg skulle vara ett plågsamt minne om hur otroligt ledsen & misslyckat jag är! nu är det såhär att jag inte tycker min moster är misslyckad eller att hon underreagerade. det jag ville påpeka är bara att jag kanske borde släppa detdär med att mina första fiskar dog en plågsam död. krävs det att man är 19+ (<-- lurar in en liten vardagspresent åt ulla), ensamstående mamma med eget hus med en dotter som flyttat hemifrån för att man ska bli lite stabil? när jag ändå är igång, ulla, har du hittat den andra boken än? isf kommer jag snart & dricker kaffe & hämtar den! tack på förhand mvh emma (har skrivit praktikansökan så jävla stolt!!!)