been a bloody stoopid day


födelsedagar är alltid melankoliska. vare sig det gäller mina egna eller andras. det där klimax ögonblicket av total glädje finns liksom aldrig där, som på filmen eller teven. det är ingen som ordnar största överraskningsfesten eller köper en resa till bombay bara sådär. mina egna födelsedagar brukar vanligtvis se ut på följande sätt:

hemma grinandes tills mamma ringer & tvingar hit några gamla bortglömda vänner (till henne, obs) på fika.

mm men typ så. fast utan det där "tills", det slutar liksom inte. det är inte att jag blir äldre, i dont mind. tvärtom. jag vill växa ur de kläder jag äger, mitt flickrum, allt. det är inte det att jag är ensam, att ingen ringer eller skickar kort (på sin höjd kanske ett facebook meddelande), att alla i hela världen verkar glömt mig. det är faktumet att jag bara sitter där, i år igen. bara sitter där & äter kakor. i flickrummet, i köket, framför teven. med mamma. & pappa nån timme som mesigt upprepande ställer frågan "vad är det". ja, jag blir till och med irriterad på pappa (i nån kvart bara, obs). ALLT är så upprepande & det är så himla kvävande. inte krävande, kvävande. & tanken på alla som sitter ensam nånstans på sin födelsedag vid telefonen är så hjärtkrossande jag vet inte vad jag ska göra. alla i världens sorg i mitt hjärta. kniven i hjärtat som iva skulle sagt. jag hatar födelsedagar ok.

nu ska jag skrubba golv med grumme & lyssna på kate nash endast för att nån en gång sa att hon var snygg & jag saknar den Nån and i know that i should let go but i cant.